Juni

Äntligen har det blivit vår. Alla ängar har blivit färgsprakande blomsterängar fulla med prästkragar, förgätmigej, röda nejlikor (silene dioica), blåklockor (campanula persicifolia), ängsskallra (rhinantus minor), och många fler. Göken hörs från alla håll och vid Sefineåns strand häckar forsärlan (motacilla cinerea). Överallt ser du "citronfinkar" (carduelis citrinella), hämplingar (carduelis cannabina), steglitser (carduelis carduelis) och buskskvättor (saxicola rubetra).

En vacker dag är det blommarknad i Mürren och då åker alla familjer från Gimmelwald upp med sina olika jordbruksfordon och skaffar sig massor med pelargonior och petunior. Här sparas det inte, det får kosta vad det kostar. Framför varenda fönster sätts det ut blomlådor och efter några veckor så pryds husen med en blomprakt som tävlar med den på ängarna.
På "slättlandet" börjar man nu slå höet. Att torka hö här uppe är svårt, eftersom det regnar häftigare och är kyligare än på slätten. Därför börjar man mer och mer lagra gräset i silos. I mitten av juni är det dags att laga boskapsstängslen på Busenalp. 
Alla pålar som gjorts i ordning under vintern flygs dit upp med helikopter. Ofta flyger bönderna med upp och fixar det arbetet på en enda dag. I slutet av maj har styrelseordföranden för alpkorporationen bestämt dagen för kornas förflyttning upp till sommarbetet. Den dagen bestäms efter gamla traditioner. Måndag, onsdag, fredag och söndag är enligt urgamla erfarenheter olämpliga dagar. Därför flyttas korna antingen upp på en tisdag, torsdag eller lördag. Därtill kommer att man aldrig, absolut aldrig gör det på Zehntausendrittertag (22 juni). 

Så länge det finns ansvars- och traditionsmetvetna bönder i Gimmelwald kommer aldrig en kosa att behöva gå den besvärliga vägen upp på Sefinenalp på Zehntausenrittertag; ty det vore som att programmera eldsvåda, jordras, sjukdom och alla andra tänkbara olyckor, det förstår väl vartenda barn! 

Varje familj går själv med sina boskap upp till sommarbetet. Allt efter läggning startar man tidigt, dvs klockan två, eller sent, dvs klockan fem på morgonen. Viktigt är bara att korna kan mjölkas på på sommarbetet klockan sju och att säterkarlarna kan framställa den första osten av mjölken. Det är en enastående upplevelse att se och höra den stora kohjorden ta avsked för sommaren med sitt klockklang.

Det är ju inga små bjällror korna bär, utan stora, tunga klockor. De hör till traditionen och har egentligen inget praktiskt värde utan tjänar bara till att öka koägarens prestige och att smycka kossan. Ett smycke som kostar varje bonde en liten förmögenhet.

Efter att ha ätit frukost i säteriet och ha smakat den färska osten, tar bondfamiljerna det lugnt resten av dagen. De behöver varken göra rent i ladugården eller mjölka korna på kvällen. Från och med nu är det säterkarlarnas arbete.  Det är väl också därför bönderna gärna vill flytta boskapen till sommarbetet och låta dem stanna kvar där så långt in på hösten som möjligt. I genomsnittet stannar korna ungefär nittio till hundra dagar på sätern.

Runt omkring Gimmelwald finns det olika sommarbeten. Korna flyttar man upp till Sefinenalp eller Schilt. Däremot är Busenalp förbehållen kvigorna. Nära Gimmelwald finns det även beten för getter och får.